Historia.nu Premium

Königsberg var en gång Preussens huvudstad där två kungar krönts. Men efter att fästningsstaden kapitulerade för Röda armén den 9 april 1945 kom stadens tyska historia att utplånas. Efter kriget bytte staden namn, befolkning, språk och nationell tillhörighet.

Sovjetunionen ville inte bevara Ostpreussens tyska historia. Königsberg blev det sovjetiska Kaliningrad. I dag är staden centrum i en rysk exklav mellan Polen och Litauen. Gamla stadsportar, Immanuel Kants grav och den restaurerade domkyrkan påminner om Königsberg, medan sovjetiska bostadsområden och ryska militäranläggningar berättar om det samhälle som skapades efter 1945.

I detta avsnitt av podden Historia Nu Premium samtalar programledaren Urban Lindstedt med professor Martin Hårdstedt om Königsberg. Detta är början på ett Historia Nu Premium-avsnitt. Vill du lyssna på hela avsnittet blir du medlem på www.historia.nu/premium. Det kostar 75 kr/mån och då får du två extra avsnitt samt alla vanliga avsnitt reklamfria.

År 1255 reste korsriddare en borg på ruinerna av en baltisk bosättning vid floden Pregel. Den fick namn efter en böhmisk kung och blev utgångspunkt för krig mot Europas sista hedniska folk. Senare skulle Königsberg bli berömt genom filosofen Immanuel Kant. När det tyska kejsardömet bildades 1871 var Königsberg Ostpreussens ekonomiska, kulturella och administrativa centrum. 

Första världskriget förändrade stadens läge. Genom Versaillesfreden skapades en polsk korridor till Östersjön, vilket skilde Ostpreussen från övriga Tyskland. Königsberg blev centrum i en tysk exklav. Ekonomiska problem, arbetslöshet och en känsla av politisk utsatthet bidrog till att nazismen fick starkt stöd i regionen – 56 procent röstade på Nazisterna 1932.

Den medeltida stadskärnan, slottet, universitetet och domkyrkan skadades svårt i augusti 1944 av brittiskt bombflyg i två omfattande anfall. När Röda armén ryckte in i Ostpreussen vintern 1945 försökte hundratusentals människor fly västerut genom kyla och kaos.

Hitler hade förklarat Königsberg som en fästning som skulle försvaras till varje pris. Den 6 april 1945 inleddes det sovjetiska slutanfallet. Tre dagar senare kapitulerade den tyske befälhavaren Otto Lasch. De civila som fanns kvar drabbades av hunger, sjukdomar, tvångsarbete och övergrepp.

Vid Potsdamkonferensen sommaren 1945 ställdes norra Ostpreussen under sovjetisk kontroll. Året därpå döptes Königsberg om till Kaliningrad efter den sovjetiske politikern Michail Kalinin, som saknade anknytning till staden. Den kvarvarande tyska befolkningen fördrevs huvudsakligen 1947–1948. I dess ställe anlände människor från Ryssland, Belarus, Ukraina och andra delar av Sovjetunionen. På bara några år genomfördes ett nästan fullständigt befolkningsutbyte.

De sovjetiska myndigheterna ville skapa en ny socialistisk stad, inte återuppbygga det tyska Königsberg. Gamla gatunamn ersattes, ruiner revs och breda trafikleder samt stora bostadsområden anlades. Königsbergs slott sprängdes slutligen under 1960-talet. Domkyrkan bevarades däremot som ruin, delvis eftersom Kants grav låg intill.

Under kalla kriget blev Kaliningrad en viktig bas för den sovjetiska Östersjöflottan. Regionen var starkt militariserad och i stor utsträckning stängd för utländska besökare. Den officiella historien betonade Röda arméns seger, medan stadens tyska och preussiska förflutna tonades ned.

Bild: Sprängningen av tornet på Königsbergs slott i Kaliningrad 1959. Rivningen blev en del av den sovjetiska omvandlingen av den tidigare östpreussiska staden efter andra världskriget. Foto: okänd fotograf, ur Heinrich Langes samling. CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons.

Musik: Ostpreußenlied, ”Land der dunklen Wälder”. Sången, komponerad av Herbert Brust med text av Erich Hannighofer, blev under 1930-talet en regional hymn för Ostpreussen. Inspelningens ursprung okänd. Public domain via Wikimedia Commons.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under några årtionden på 1500-talet störtade relativt små grupper av spanska conquistadorer två välorganiserade riken med miljontals invånare i dagens Mexiko och Peru. Men spanjorerna var långt ifrån ensamma. Tusentals, ibland tiotusentals, krigare från olika ursprungsfolk deltog på deras sida.

Spanjorerna hade militära fördelar i form av bland annat stålvapen, hästar och eldvapen. Minst lika viktiga var de politiska konflikterna inom och mellan de amerikanska samhällena. Hernán Cortés kunde utnyttja motsättningarna mellan det aztekiska riket och bland annat Tlaxcala, medan Francisco Pizarro anlände till Anderna just när Inkariket hade slitits sönder av ett blodigt tronföljdskrig.

Till detta kom epidemier av bland annat smittkoppor, mot vilka ursprungsbefolkningarna saknade tidigare immunologisk erfarenhet. Befolkningsförlusten varierade kraftigt mellan olika områden, men en omfattande forskningsöversikt har uppskattat att Amerikas ursprungsbefolkning minskade med omkring 90 procent under århundradet efter 1492. Sjukdomar var en huvudorsak, men krig, tvångsarbete, svält och samhällelig söndring förstärkte katastrofen.

I reprisen av avsnitt 119 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Inger Enkvist, professor emerita i spanska vid Lunds universitet. Hon har tillsammans med historikern Vicente Ribes-Iborra skrivit boken Erövringen av Amerika: Spanien och Nya världen 1492–1600, utgiven av Natur & Kultur. Förlagets egen katalog och webbplats anger undertiteln 1492–1600.

När Christofer Columbus nådde Karibien hösten 1492 skedde det med stöd av de katolska monarkerna Isabella I av Kastilien och Ferdinand II av Aragonien. Resan blev inledningen till en europeisk expansion präglad av jakt på rikedomar, handelsvägar och territorier. Spanjorerna mötte samhällen med mycket olika politisk och ekonomisk organisation – från mindre lokala samhällen till stora städer och centraliserade imperier.

Det är fortfarande fascinerande hur så små spanska styrkor kunde få en så avgörande betydelse. När Cortés seglade till Mexiko 1519 hade han omkring 500 soldater samt sjömän, hästar och artilleri. Men föreställningen att några hundra spanjorer på egen hand besegrade aztekerna är missvisande. Cortés knöt till sig bland annat totonaker och tlaxcalteker, och de inhemska allierade kom att utgöra huvuddelen av den styrka som belägrade Tenochtitlán.

Francisco Pizarros framgång i Peru var lika dramatisk. Vid Cajamarca den 16 november 1532 hade han omkring 168 spanjorer när han genom en planerad överrumpling tillfångatog inkahärskaren Atahualpa. Denne åtföljdes av flera tusen personer och hade en betydligt större armé i närheten. Händelsen var därför inte ett vanligt fältslag där 62 spanjorer besegrade 20 000 inkasoldater, utan en överraskningsattack som slog ut rikets härskare i ett mycket känsligt politiskt läge.

Människooffer förekom i det aztekiska samhället och hade en betydande religiös och politisk funktion. Arkeologiska fynd har bekräftat att offren kunde vara omfattande. Däremot är de spektakulära uppgifterna i senare källor om tiotusentals offer under en enda ceremoni omstridda. Att beskriva aztekerna som enbart ”blodtörstiga” eller deras samhälle som ”dysfunktionellt” skymmer dessutom de politiska orsakerna till att andra folk valde att samarbeta med Cortés.

Även i Inkariket förekom människooffer. Den statliga ritual som brukar kallas capacocha eller capac hucha kunde bland annat innebära att utvalda barn offrades i samband med viktiga politiska, religiösa eller naturliga händelser.

Spanjorernas avrättning av Atahualpa 1533 innebar emellertid inte att inkafolkets motstånd upphörde. Manco Inca gjorde uppror 1536 och etablerade senare ett motståndsrike i Vilcabamba. Först 1572 intog spanjorerna den sista inkafästningen och avrättade härskaren Túpac Amaru.

Bild: The Conquest of Tenochtitlán, okänd konstnär, andra hälften av 1600-talet. Jay I. Kislak Collection, Library of Congress. Public domain via Wikimedia Commons.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.