Historia.nu Premium

Ellen Key (1849–1926) var en av sekelskiftets mest inflytelserika opinionsbildare, vars röst hördes långt utanför Sveriges gränser. När hon gav ut Barnets århundrade (1900) angrep hon den ”själamördande” skolan, den hårda disciplinen och krävde en uppfostran som tog barnets egenart på allvar. Tankar som idag präglar svensk skola och barnuppfostran.

Men samma framtidstro som gjorde Key till en pedagogisk profet rymde också en mörkare baksida. I hennes vision om ”det nya seklet” fanns inte bara ett friare barn, utan också en idé om att mänskligheten kunde – och borde – förbättras biologiskt. Pedagogik och eugenik (rashygien/rasbiologi, som det ofta kallades i Sverige) kom hos Key att fungera som två sidor av samma modernitetsprojekt.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med professor emerita Ebba Witt-Brattström i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet om Ellen Key och hennes banbrytande syn på utbildning och barnuppfostran. Podden spelades in inför publik under Ellen Key-veckan i Ödeshögs kommun.

Ellen Key växte upp i en miljö präglad av både privilegier och intellektuell frihet. Hon föddes på Sundsholms gård utanför Västervik och växte upp i en familj där politik och litteratur stod i centrum. Redan vid fyra års ålder lärde hon sig läsa, och herrgårdens omfattande bibliotek blev hennes främsta lärosäte. Där tillägnade hon sig kunskaper i flera språk och kom i kontakt med Europas stora tänkare.

När familjen drabbades av ekonomiska bakslag omkring 1880 tvingades Key att söka sin egen försörjning. År 1878 startade hon och Anna Whitlock tillsammans Whitlockska samskolan, en progressiv institution där hon fick möjlighet att pröva och utveckla sina idéer om mer barncentrerad undervisning. Under dessa år i huvudstaden etablerade hon sig som en av de starkaste rösterna i tidens radikala kretsar, med särskilt engagemang i frågor om yttrandefrihet, kvinnors rättigheter och social rättvisa.

Ellen Key var tidigt ute med att formulera en rättighetsliknande barnsyn. I en idealskola skulle barnaga och kroppsstraff höra till det förgångna: katekesläsning och aga skulle ”bannlysas” och ersättas av en konfessionslös och radikalt individualiserad undervisning – för både flickor och pojkar.

Målet var större än att bara byta metod. Skolan skulle sluta producera en ”välartad, lydig massa” och i stället utveckla barns och ungdomars personligheter. Den tanken återkommer i Keys kritik av utbildningsinstitutionerna – från folkskola till universitet – som, enligt henne, riskerade att kväva individualitet, självverksamhet och lust att lära.

Nyckeln var ofta hemmet. Key föreslog att små barn (cirka 5–7 år) i högre grad skulle fostras i hemmen, i små ”hemkurser” med 8–10 barn. Uppfostrarens främsta roll var att lämna barnet i fred så att intressen och drivkrafter kunde växa fram naturligt. Samtidigt var hon skeptisk mot vissa samtida barnomsorgsformer – som kindergarten – som hon menade riskerade att forma ”hjordmänniskor”. När den offentliga skolan väl tog vid skulle den vara en verklig samskola, med flickor och pojkar från alla samhällsklasser och med studieplaner som i stor utsträckning individualiserades.

Ett typiskt drag hos Key är hur estetiken kopplas till moral och mognad. Skönhet – i hem, skola och vardag – var inte prydnad, utan ett medel för att utveckla människan. I hennes bildningsprojekt skulle människor ”föras till konsten” och konsten ”till folket”, eftersom skönheten ansågs kunna göra livet mer människovärdigt och samtidigt bidra till att bygga ett bättre samhälle.

Bild: Författaren och pedagogen Ellen Key (1849–1926), taget 1910. Key var en inflytelserik debattör i samtidens frågor om bildning, kvinnors rättigheter och barnets ställning. Foto: Becker & Maass. Public Domain Mark (PDM), via Nordiska museet.

Musik: Piano Outro med Humans Win, Storyblock Audio

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under kalla kriget bedrev Sovjetunionen ett systematiskt kulturellt påverkansarbete i Sverige via så kallade vänskapssällskap. Det kalla kriget handlade i grunden om en konflikt mellan två samhällssystem – kapitalism och kommunism. Men striden stod inte bara på den militära arenan.

Förbundet Sverige–Sovjetunionen och dess lokala sällskap arbetade med en klassisk repertoar av folkbildning, idrott och kulturarrangemang: i konserthus och föreningslokaler, genom tidskrifter, utställningar och delegationsresor. Samtidigt var det en ojämn kamp: Sovjetunionen hade svårt att matcha västs populärkulturella dragningskraft.

I detta avsnitt av Historia Nu Premium samtalar programledaren Urban Lindstedt med Olov Wenell, forskningsrådgivare vid Försvarshögskolan, som disputerade på avhandlingen Sovjetunionen och svenska vänsällskap 1945–1958: Sällskapen Sverige–Sovjetunionen som medel i sovjetisk strategi (Umeå universitet, 2015).

Sovjetunionen spelade gärna sina starka kulturkort: klassisk musik, litteratur, konst och idrott. Konserter, filmvisningar och idrottsutbyten gav möjligheter att presentera en attraktiv motbild till den Sovjetbild som dominerade i svensk press. För att lyssna på hela avsnittet behöver du en prenumeration på https://historianu.supercast.com/

Ett särskilt format blev “vänskapsveckor” – intensiva perioder med många evenemang, ofta med sovjetiska artister och kulturpersoner. Den första kulturveckan som senare kom att kallas ”Vänskapsvecka med Sovjetunionen” genomfördes i slutet av september 1951: omkring 120 evenemang i 30 svenska städer.

Sällskapen arrangerade också resor till Sovjetunionen. Programmen var ofta noggrant koreograferade: delegater skulle se framsteg, ordning och framtidstro. Men allt gick inte alltid enligt plan – och just den typen av friktion (fel besök, fel samtal, fel intryck) blev i sig en risk för ett propagandaprojekt som levde på kontroll.

En viktig strategi var att hålla verksamheten på armlängds avstånd från Sveriges kommunister som kunde skrämma bort den politiska och kulturella elit man ville locka. Därför syntes ofta mer “respektabla” namn i styrelser och på ordförandeposter, medan det praktiska arbetet kunde drivas av andra.

Tanken på svensk-sovjetiska vänskapsorganisationer fanns redan under mellankrigstiden. Själva Förbundet Sverige–Sovjetunionen har rötter i 1930-talet, men efter andra världskriget och in i 1950-talet intensifierades arbetet och organiserades om i nära samspel med sovjetiska aktörer.

Sovjetunionen satsade mer målmedvetet på att bygga upp liknande nätverk runt om i världen. En central aktör var VOKS (Allunionella sällskapet för kulturella förbindelser med utlandet), grundat 1925 för att samordna kulturella kontakter med omvärlden.

I Sverige samlades de lokala sällskapen i en riksorganisation. Vid en kongress i november 1950 bildades (i praktiken) Förbundet Sverige–Sovjetunionen med 19 anslutna sällskap. Stockholmssällskapet blev ofta navet och uppges ha varit drivande i att organisera mottaganden av sovjetiska kulturdelegationer och att formera svenska delegationer till Sovjetunionen. Material till föreläsningar och diskussioner kom i hög grad från sovjetiskt håll.

Bild: Affisch för frågeaftonen ”Vad såg Docent Silverskiöld i Sovjetunionen?” i Konserthuset Örebro den 22 februari 1952, arrangerad av Sällskapet Sverige–Sovjetunionen. Medverkar: docent Nils Silverskiöld, redaktör Sven Storck och fru Agnes Karlsson. Konserthuset Örebro, CC BY.

Kremls befästa murar och torn i Moskva, fotograferade 1967 under sovjettiden – en symboltyngd makt- och regeringsmiljö som ofta står i centrum när 1900-talets ryska och sovjetiska historia diskuteras. Foto: K W Gullers, CC BY-SA, via Nordiska museet (NMAx.0031302).

Musik: Vladimir Troshin framför ”Podmoskovnye vechera” (”Moscow Nights”), en sovjetisk sång inspelad 1956 Källa: Internet Archive

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.