Historia.nu Premium

Det Osmanska rikets mer än 600 år långa historia är tätt sammantvinnat med det kristna Europas historia. De osmanska härskarna betraktade sig själva som de gamla romerska kejsarnas arvtagare. Och både renässansen och reformation påverkades av osmanernas existens.

Det Osmanska riket växte fram ur nomadstammar i Anatolien på 1200-talet. Osmanerna erövrade Bysan år 1453 för att bli ett multietniskt imperium som sträckte sig över flera världsdelar. Riket var som störst när det misslyckades med att erövra Wien 1683. Osmanerna rörde sig från tolerans och integrering av andra folk och religioner till exkludering och folkmord. Från spillrorna ut det Osmanska riket växte dagens Turkiet 1923.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Marc David Baer är professor i internationell historia vid London School of Economics and Political Science och en av världens främsta kännare av Osmanska riket. Han är aktuell med boken Osmanska riket.

Osmanska riket, även känt som det Ottomanska riket, var en mäktig islamisk imperium som styrde över stora delar av Sydosteuropa, Mellanöstern, Nordafrika och Mindre Asien. Osmanska riket grundades i västra Anatolien mot slutet av 1200-talet av en stam Oghuz-turkar som skulle bli imperiets aristokrati, kända som Oserna. Dessa förde med sig en stark dynasti, den osmanska dynastin, som var kärnan i den framväxande staten. Osman I, som riket är uppkallat efter, var rikets grundare och första ledare.

En av de mest anmärkningsvärda egenskaperna hos Osmanska riket var dess kulturella och religiösa mångfald. Riket omfattade människor från olika etniska och religiösa bakgrunder. Sultanerna var toleranta mot olika religioner och tillät sina undersåtar att utöva sin egen tro. Kristna och judar hade sina egna lagar och institutioner och bildade slutna samhällen inom riket.

Osmanska riket hade både fredliga och konfliktfyllda relationer med olika europeiska länder. Å ena sidan var riket en viktig handelspartner och kulturell influens för västeuropeiska länder under renässansen. Å andra sidan var det också en ständig militärhot och orsakade stor oro bland européerna. Rikets expansion och belägringar av europeiska städer som Wien skapade en stark europeisk identitet och en vilja att motstå det osmanska hotet.

Under 1300- och 1400-talen fortsatte det osmanska riket att expandera, och det erövrade stora delar av Anatolien och Balkan. Den bysantinska huvudstaden Konstantinopel belägrades och intogs år 1453 av sultanen Mehmet II Erövraren, vilket innebar det definitiva slutet på Bysantinska rikets tusenåriga historia. Denna händelse bekräftade det osmanska rikets status som stormakt.

Rikets absoluta höjdpunkt nåddes under 1500- och 1600-talen under sultanen Suleiman den store. Dess största territoriella utsträckning nåddes dock år 1683 under sultanen Mehmet IV, då det sträckte sig från Wiens utkanter i nordväst till Aden längst ner på Arabiska halvön, och från Kaukasus i nordöst till Algeriet i sydväst.

Inom rikets gränser fanns några av dåtidens viktigaste städer, inklusive Mekka, Medina, Jerusalem, Bagdad, Kairo, Alexandria, Damaskus, Aleppo, Beirut, Saloniki, Budapest, Belgrad, Sarajevo och Sofia. Denna stora rikedom bidrog till den successiva militära tillbakagång och det gradvisa ekonomiska och politiska förfall som drabbade Osmanska riket under senare delen av 1700-talet.

Belägringen av Wien 1683 var det sista osmanska försöket att på allvar hota det kristna Europa. Belägringen hävdes av en polsk-tysk armé som kom Österrike till undsättning. Detta satte gränsen för osmanernas fortsatta expansion norrut i Centraleuropa.

Bild: Sultan Selim III håller en audiens framför Felicityporten. Hovmän är sammansatta i ett strikt protokoll. Olja på duk. Topkapı Sarayı Müzesi, Istanbul (Inv. 17/163), Wikipedia, Public Domain.

Musik: Dreaming Of Paradise av MoodMode, Storyblocks Audio.

Lyssna också på Sultanens sändebuds resa till Sverige år 1733.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Emigrationen till Amerika skapade under mindre än ett sekel en helt ny svensk nation på andra sidan Atlanten. I Nordamerika lyckades strävsamma svenska bönder och deras ättlingar på några årtionden lägga mer mark under plogen än vad svenska kungar erövrat under stormaktstiden.

Senare kom hundratusentals svenska industriarbetare fylla amerikanska industrier och den svenska hushållerska blev ett begrepp när unga svenska kvinnor flydde en livegenskapsliknande tillvaro som hembiträde i Sverige.

Med tiden lyckades svenskarna, med hänvisningar till det fornnordiska kvädet Beowulf och vikingarnas resor till Nordamerika, bli anglosaxare. Idag uppfattar sig 4 miljoner amerikaner som svenskättlingar.

I avsnitt 152 av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Dag Blanck, professor i nordamerikastudier vid Svenska institutet för nordamerikastudier. Han driver också podden Amerikaanalys.

Svältåren i slutet av 1860-talet kickstartade en massemigration från Sverige till USA. Under perioden 1851–1930 utvandrade nästan 1,2 miljoner personer till USA, varav ca 200 000 återvände till Sverige. Utvandringen i förhållande till folkmängd i Sverige var bara större på Irland och i Norge.

Redan år 1638 upprättades en mindre svenska koloni Nya Sverige i Nordamerika i trakten runt Delawarefloden. Det handlade dock bara om några hundra svenskar och finnar. Och redan 1655 erövrades Nya Sverige av holländarna.

En stark befolkningstillväxt i Sverige från 1,8 miljoner människor år 1750 till 2,3 miljoner människor skapade ett fattigt landsbygdsprolitariat. Industrialiseringen kom sent till Sverige och kunde därmed inte suga upp de jordlösa på landet.

Missnöjde med sin situation i Sverige tillsammans med förhoppningar om ett bättre liv på andra sidan Atlanten fick många ta det livsavgörande beslutet om emigration. En mindre grupp emigrerade för att de förföljdes för sina religiösa övertygelser. Arbetsmarknadskonflikter fick senare många industriarbetare att emigrera. En bred läskunnighet gjorde att svenskarna kunde ta till sig information om USA och skriva brev till släktingar som redan tagit språnget.

Emigrationen var stor från Småland, Öland, Halland, Västergötland, Östergötland, Dalsland, Värmland och från Bergslagsområdet medan Mälarområdet snarare upplevde flyttströmmar till Stockholm.

Emigrationen ökade när dåliga tider i Sverige sammanföll med goda i Amerika som under större delen av 1880-talet. De goda möjligheterna att förvärva jord i USA för en billig penning, inte minst efter Homestead Act 1862, spelade stor roll under den tidiga utvandringen. Jordhungern var stor i Sverige, där den starka befolkningsökningen kraftigt ökat de obesuttnas antal.

Amerikabreven hem och återvändare gjorde att USA blev en realitet i medvetandena hos breda befolkningslager. Återvändare fick ofta en hög status när de återkom till sin hembygd. Många köpte mark eller startade industrier med pengar de tjänat i Amerika.

Lyssna också på När en handfull män erövrade Latinamerika och Sveriges sista svältkatastrof.

Musik: Visa från Utanmyra av Gunnar Mikalsen Kvifte är licenserad under en Creative Commons-licens.

Bild: Svenskar i Amerika. Olof Olsson från Nerikes Kil, utvandrade omkring 1880 till Rush City, Minnesota. Denna filen donerades av Nordiska museet som en del av Europeana Fashion samarbetet.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Riksföreståndaren Sten Sture den yngre (1493-1520) spelade ett högt spel i maktkampen under Kalmarunionens sönderfall. I en tid när furstemakten stärktes använde Sten Sture dy sig av allmogens stöd i kampen mot oppositionen inom riksrådet. Hänsynslöst utnyttjade han förläningar för att stärka sin allierade och försvaga sina motståndare.

Sten Sture dy kom att leda det militära motståndet mot den danska unionskungen Kristian II, men sårades dödligt av en kanonkula vid ett slag på sjön Åsunden 1520. Sten Sture den yngres liv och död ger en relief till historien om den uppåtstigande Gustav Eriksson Vasa. Hade Sten Sture överlevt skulle Gustav Vasa troligen aldrig blivit kung.

I detta avsnitt av podden Historia.nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Lars Ericson Wolke, professor emeritus i historia vid Försvarshögskolan och aktuell med biografin Sten Sture den yngre.

Sten Sture den yngre föddes antingen 1492 eller 1493. Han tillhörde släkten Natt och Dag, och tog namnet Sture efter sin farfar Nils Bosson. Redan som ung pojke adlades han av unionskungen Hans under dennes kröning 1497. Sten Sture dy deltog i flera krigshandlingar mot Danmark. År 1510 utnämndes han till innehavare av Örebro slott och försvarade framgångsrikt Västergötland mot danskarna.

Efter Sten Sture den äldres död 1503 uppstod ett maktvakuum i Sverige. Rådsoppositionen valde Erik Trolle till ny riksföreståndare, vilket ledde till spänningar med Sten Sture den yngre. Sten Sture tog dock snart över sin fars län och fick allmogen att ställa sig på hans sida. I januari 1512 utropade han sig själv till riksföreståndare efter att ha besegrat Erik Trolle i en maktkamp. Sten Sture fick stöd från allmogen, Stockholms borgerskap och vissa medlemmar i rådet.

Sten Sture dy och ärkebiskopen Gustav Trolle hamnade i konflikt med varandra. Gustav Trolle försökte utöva sin makt och belägrade sig i Almarestäkets slott. Sten Sture tvingade Gustav Trolle att kapitulera. Han avsattes från sitt ämbete och Almarestäkets slott revs.

Under denna tid var Sverige hotat av den danske unionskungen Kristian II, som försökte återta makten över landet. Kristian II sände en stark flotta till Stockholm som belägrade staden. Sten Sture och hans styrkor lyckades dock besegra danskarna i slaget vid Brännkyrka och tvinga dem att dra sig tillbaka. Trots framgången fortsatte hotet från Danmark, och Sten Sture ledde personligen försvaret av Västergötland mot danskarna.

Sten Sture den yngre sårades allvarligt i slaget vid Bogesund 1520 när han träffades av en kanonkula. Trots skadorna fortsatte han att leda sina trupper till Tiveden, men han avled några dagar senare på Mälarens is på väg till Stockholm. Efter hans död kapitulerade Stockholm och Sten Sture den yngres änka, Kristina Gyllenstierna, försvarade staden. Kristian II återtog makten och genomförde i november det ökända Stockholms blodbad.

Bild: Sten Sture den yngre. Kulturparken Småland. Digitalt museum, Erkännande (CC BY) samt Slaget vid Brännkyrka av Johan Gustaf Sandberg, Wikipedia, Public Domain

Musik: kompositör: Josquin des PrezPerformer framförd av Kat Walsh, Producent: Gregory Maxwell, GFDL 1.2 <http://www.gnu.org/licenses/old-licenses/fdl-1.2.html>, via Wikimedia Commons

Lyssna också på Nytt ljus över antalet döda i Stockholms blodbad.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.