Historia.nu Premium

Kung Karl IX (1550-1611) framstår i historiens ljus som en hänsynslös maktmänniska som gjorde uppror mot både sin bror Erik XIV och den lagliga tronarvingen Sigismund, och som avrättade sina politiska motståndare i Linköpings blodbad. En bild som förstärks av Albert Edfelts målning från 1878 där hertig Karl skymfar den döde Clas Fleming genom att dra honom i skägget.

Men tittar man närmare på hertig Karl och senare Karl IX:s livsgärning framträder en målmedveten ledare som skapade välstånd genom att utveckla industri och jordbruk. Bakom den hårda maktmänniskan finns också en djupt religiös människa som hade en varm och nära relation till sin fru och sina barn.

I avsnitt 176 av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med historikern och författaren Erik Petersson om Karl IX. Han är aktuell med boken Karl IX – kampen om kronan.

Hertig Karl kom att utveckla näringslivet i sitt hertigdöme för att säkra en stabil maktbas. Det satsades på svavelbruket i Dylta och på andra manufakturer. Flera nya städer grundades samtidigt, som Karlstad och Mariestad, och Nyköping, med sitt slott, blev hertigdömets centrum. Även nyodling uppmuntrades med skattelättnader, och svedjande och tjärbrännande finnar lockades till hertigdömets marginalbygder.

Hertig Karl var tillsammans med brodern Johan III ledande i upproret mot brodern Erik XIV. Efter Johan III:s död gjorde Karl uppror mot kronarvingen Sigismund. Karl krossade brorsonen Sigismunds strävan efter att krönas till svensk konung vid slaget vid Stångebro. Efter slaget följde avrättningar av adelsmän som stöttat den katolske Sigismund.

I sin kamp om makten lutade sig Karl gärna mot bönderna, som avskydde högadeln och för allt i världen inte ville bli katoliker. Han initierade Uppsala kyrkomöte 1593 där Sveriges religiösa trosbekännelse på Luthers grund slogs fast. Som kung bestämde han att Mose lag skulle tillämpas i svensk lagstiftning som ett uttryck för ”Guds klara ord”.

Lyssna också på Klubbekriget – det blodiga upproret när Finlands bönder fick nog – och Sturemorden, som stoppade ätten som hotade Vasaätten.

Bild: Hertig Karl, skymfande Klas Flemings lik, målning av Albert Edelfelt från 1878, Finlands nationalgalleri, public domain.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Midsommar 1936 rev en harv upp textilier och ben från en man i Bockstens mosse i Halland. Mannen låg på mage med tre träpålar genom kroppen – sannolikt fruktade hans banemän framtida gengångare. Bockstensmannen var ovanligt väl bevarad – som frusen i tiden.

Bockstensmannen hade en komplett medeltida klädedräkt som efter konservering gick att klä på sig. Vem han var och varför han naglats fast i mossen är fortfarande ett mysterium. Men mossen bevarade kläderna, håret och skelettet – och med dem spåren av ett liv på 1300-talet.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Leif Häggström, arkeolog vid Hallands kulturhistoriska museum. Han är aktuell med boken Bockstensfyndet och dess historia.

Bockstensmannen är unik eftersom han är så väl bevarad. Mossens syror har löst upp emaljen på tänderna och kalkat ur skelettet, men samtidigt bevarat mannens hår, hudfragment och – framför allt – Europas enda fullständigt bevarade medeltida mansdräkt. Mannen bar kjortel (tunika), mantel, struthätta, hosor, fotlappar och läderskor.

Vi vet inte hur han dog. Berättelser om dödande slag mot huvudet har fått stor spridning, men kvarlevorna har förändrats kraftigt av mossens miljö och någon säker dödsorsak har inte kunnat fastställas. Ett mord är möjligt. Avsaknaden av en penningbörs har också väckt tanken på rånmord, men den räcker inte för att avgöra vad som hände.

Bockstensmannen var omkring 25-35 år gammal och kan ha varit hantverkare. Kläderna följde tidens mode men var av enkla material. Han levde i ett Halland där jordbruket bar upp samhället, handelsstäderna förmedlade kontinentens varor och idéer och nordiska makthavare kämpade om kontrollen. Kjortelns ojämna tillskärning talar enligt Häggström emot att mannen var en skicklig skräddare.

Dräkten var till stor del sydd av ylletyg som valkats till tät vadmal. Plaggen var använda, hosorna slitna och skrädderiet enkelt. De större plaggen var enligt Häggström ofärgade och hade ullens naturliga färg. Dagens brunaktiga nyanser har uppstått i mossen.

Några detaljer var däremot färgade. Ett V-format tygstycke var rött av krapp. En fotlapp bestod av återanvänt blått tyg, sannolikt färgat med vejde. Även små tygbitar togs till vara.

I medeltidens samhälle markerade tygets kvalitet, färgning och utsmyckning den sociala ställningen. Den förmögne kunde bära importerade tyger och påkostade detaljer. Mannens enklare dräkt, bälte och knivar placerar honom enligt Häggström snarare utanför eliten. Även den som inte var rik kunde följa modet.

Vid kusten låg Getakärr, en medeltida föregångare till Varberg. Staden förband trakten med sjöfarten och Hansans handelsnätverk. Där fanns importerade textilier och kunskap om deras bearbetning.

Halland var också ett politiskt gränsområde, sedan slutet av 1200-talet delat vid Ätran. Svenska, danska och norska maktintressen överlappade. Borgar och handelsplatser gav inkomster och kontroll över viktiga handelsförbindelser.

Bockstensmannen har länge daterats till mitten av 1300-talet. Häggström presenterar tillsammans med Fredrik Dahlberg en analys som i stället pekar mot omkring 1300–1325. Den kombinerar kol-14-dateringar, arkeologisk information och ekpålens årsringar. Omdateringen är ett förslag, inget fastställt dödsår. Stämmer den levde mannen före digerdöden, belagd i Halland 1349, och den befolkningskatastrof som skulle förändra samhället.

Bild: Bockstensmannens kvarlevor från 1300-talet hittades 1936 i Bockstens mosse utanför Varberg. Mossens miljö bevarade skelettet och håret, som fick sin kopparröda färg av ämnen i torven. Bilden är en rekonstruktion av hur bockstensmannen bör ha sett ut. Bild: Hallands kulturhistoriska museum, fotograf ej angiven, CC BY-SA 4.0, via DigitaltMuseum.

Musik: Medieval Path av Juan Pablo, Storyblocks Label.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under slutet av 1500-talet började svedjebrukande finnar att flytta från Finland till svenska utmarker i Kolmården, Tiveden och Västernorrland, och sedan till Bergslagen och Värmland. De lockades av stora ödemarker och skattefrihet i 6 till 15 år. Mellan 10 000 och 15 000 finnar tror man att de flyttade till Sverige.

Skogsfinnarnas svedjebruk gav extremt stora skördar av råg, men krävde också stora arealer och mycket arbetskraft. Skogsfinnarna behöll sitt språk och sin distinkta kultur ända fram till 1900-talet i vissa områden, och än idag äts det motti i Värmland.

I avsnitt 164 samtalar programledare Urban Lindstedt med historikern Maud Wedin som också är ordförande i organisationen Finnsam. Hon doktorerade i skogsfinnarnas kolonisering av Norrland.

Finland var en del av det svenska riket från 1200-talet till 1809. Gustav Vasa ville kolonisera de stora obebodda skogarna i Norrland och erbjöd därför både svenskar och finnar mark och skattefrihet om de flyttade till svenska utmarker. Svenska bönder och finska bönder vid kusten var inte intresserade, men däremot lockades mellan 10 000 och 15 000 skogsfinnar till Sverige.

Grunden för kulturen var den näringsrika sura granskogen, där marken blev basisk och näringen frigjordes vid bränning. Traditionellt jordbruk gav 4–8 ggr utsädet, medan medan svedjebruk ofta gav gav mer än 100-fallt.

Svedjebruket krävde mycket arbetskraft, ofta skapades bolagsliknande arbetsformer, där man ersattes efter arbetsinsats (domböcker). Från skogsavverkning till skörd tog det 3-4 år beroende på fuktighetsgrad och att all oförädlad råg är två-årig.

Skogsfinnarna försörjde sig till en början på svedjebruk, men omkring 1640 begränsades svedjebruk i lag för att skog behövdes för bergsbruk. Savolaxarna blev då torpare, i Bergslagen med skyldighet att arbeta som kolare knutna till bergsbruken. Senare flyttade skogsfinnarna vidare till Värmland.

Lyssna också på Klubbekriget – det blodiga upproret när Finlands bönder fått nog.

Bild: Svedjebruk av Eero Järnefelt från 1893 Finnish National Gallery, public domain.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.