Historia.nu Premium

Den danske vikingen Knut den store regerade över tre kungariken – England, Danmark och Norge – och skapade ett maritimt imperium utan motstycke i sin samtid. Det så kallade Nordsjöväldet byggde på en stark personlig makt snarare än gemensamma institutioner, och blev vikingatidens politiska kulmen.

Personalunionen mellan de tre rikena varade bara några decennier, men dess historiska avtryck blev djupgående. Skepp, silver och strategi styrde över hav och folk när Knut den store förvandlade Nordsjön till en motorväg för makt och inflytande.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikern Bo Eriksson och författaren och arkeologen Kristina Ekero Eriksson, som är aktuella med boken Nordsjöimperiet – Vikingarnas välde (Albert Bonniers förlag).

Hösten 1015 landsteg Knut med en av de största invasionsflottorna världen dittills skådat. Med omkring 140 skepp och tusentals krigare lämnade han Danmarks kuster för återerövra England efter hans fars död efter en kort tid på engelska tronen. Expeditionen var ett storverk i sig – ett tydligt tecken på det danska kungadömets organisatoriska styrka.

Redan året därpå, 1016, besegrade Knut kung Edmund Järnsida vid slaget vid Assandun. Den 30 november kröntes han till kung av England – starten på ett imperium som kom att sträcka sig över större delen av norra Europa.

Efter brodern Haralds död blev Knut även kung av Danmark 1018. Genom ett fälttåg år 1028 lade han dessutom Norge under sig. Därmed regerade han över tre kungariken och hade samtidigt inflytande över tributpliktiga områden på Irland, norska bosättningar kring Irlands hav och delar av västkusten, Skåne och Blekinge i nuvarande Sverige.

Men Nordsjöväldet var inte en enhetlig stat. Det handlade snarare om en personalunion – ett rike som vilade på Knuts personliga auktoritet.

Knut såg sig inte bara som en vikingakung, utan som en kristen härskare i Europas mitt. År 1027 reste han till Rom på pilgrimsfärd för att möta påven och den tysk-romerske kejsaren. Genom sitt äktenskap med Emma av Normandie förstärkte han sin legitimitet ytterligare, både i England och på kontinenten.

När Knut dog den 12 november 1035 föll imperiet snabbt sönder.

Bildtext: llumination som visar kung Edmund Järnsida (till vänster) och Knut den store (till höger) i slaget vid Assandun år 1016. Slaget blev avgörande i kriget mellan den anglosaxiske Edmund och den danske Knut, som efter segern enade England under sitt välde. Ur Chronica Majora av Matthew Paris (1200–1259), Corpus Christi College, Cambridge. Public domain via Wikimedia Commons.

Musik: Voyage To America av Lance Conrad, Storyblock Audio.

Stöd Historia Nu för att vi ska kunna fortsätta producera avsnitt på denna nivå behöver vi ditt stöd.

Genom att bli premiummedlem hjälper du oss att stå fria från annonsmarknadens svängningar och säkrar att Historia Nu kan fortsätta berätta historien – år efter år.

Som tack får du:

✅ Två extra avsnitt varje månad

✅ Alla ordinarie avsnitt helt reklamfria

Priset är bara 60 kr/månaden vid lanseringen - med sju dagars gratis provperiod. Senare 75 kr/mån eller 750 kr/år.

👉 Stöd Historia Nu och registrera dig på www.historia.nu/premium

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den 20 november 1945 fördes Hermann Göring, Joachim von Ribbentrop, Wilhelm Keitel och Karl Dönitz och arton andra högt uppsatta ledare inom Tredje riket in i rättssalen i Nürnberg. De åtalade hade varit arkitekterna bakom ett av historiens mest brutala krig och folkmord.

Aldrig tidigare hade en hel nations ledarskap ställts till svars för brott utan motstycke i mänsklighetens historia. Nürnbergrättegångarna blev inte bara en uppgörelse med nazismens oerhörda brott – de reformerade också internationell rätt i grunden. Här föddes folkrätten.

I detta ett premiumavsnitt av podden Historia Nu, som enbart är tillgänglig i sin helhet för dem som prenumerar på Historia Nu Premium, diskuterar programledaren Urban Lindstedt med Ulf Zander, professor i historia vid Lunds universitet om hur Nürnbergrättegångarna organiserades, genomfördes och vilka konsekvenser de fick.

Ni kan stödja Historia Nu För 75 kr/mån (vid lanseringen 60 kr/mån i tre månader) eller 750 kr/år för att försäkra poddens framtid samt få två extra avsnitt varje månad och alla vanliga avsnitt reklamfria.

Bli premiummedlem på www.historia.nu/premium

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Digerdöden under åren 1347 till 1352 är den största katastrof som drabbat mänskligheten. Århundranden efter digerdöden stod fortfarande tidigare brukade ägor övergivna i Sverige. Europa hade förhärjats av pestpandemier före 1347, men magnituden på digerdöden under medeltiden ställer tidigare farsoter i skuggan. Digerdöden följde de rikt utvecklade handelsvägarna i Europa. Farsoten spreds genom pestsmittade loppor hos svartråttorna som levde nära människorna.

Pesten drabbade människorna flera olika former: böldpest och lungpest. Den tredje formen blodpest är egentligen slutstadiet på de två första formerna. I den förstnämnda utvecklades stora svarta bölder och dödligheten låg på runt 60 procent. När det gäller lungpest och blodpest dog så gott som alla. Ännu värre var att de som överlevt pesten inte utvecklade ett skydd mot sjukdomen.

Filosofen Petrarca skrev till sin bror i juni 1348: ”Kommer eftervärlden någonsin att tro på dessa ting, när vi som ser det knappast kan tro på dem”.

Människorna betraktade pesten som Guds straff och det utlöste panikartade reaktioner. Religiösa fanatiker gick från stad till stad och piskade sig själva och andra. Våldsamma pogromer riktades mot judarna som påstods ha spridit gift.

Ibland dog hela städer och byar, medan vissa områden klarade sig undan. Men sannolikt dog mellan en tredjedel och hälften av Europas befolkning. Hela landsändar övergavs och det blev stor brist på arbetskraft.

Pesten återkom sedan i i Europa vågor ända fram till 1700-talet, men aldrig i samma utsträckning som i mitten av 1300-talet. I Asien har vi haft pestepidemier så sent som på 1900-talet.

I podcasten Historia nu avsnitt 47 samtalar programledare Urban Lindstedt med Dick Harrison om digerdöden. Harrison är professor i historia vid Lunds universitet och har skrivit ett femtiotal böcker, både fack- och skönlitteratur. Han är aktuell med boken Digerdöden på Historiska Media och han har skrivit standardverket Stora döden.

Inledande musiken är Kyrie Eleison av The Tudor Consort som är släppt under Creative Commons, Attribution 3.0 International License.

Bild: Medborgare i Tournai begraver pestoffer i denna miniatyr av Pierart dou Tielt, skapad omkring 1353. Scenen återges i manuskriptet Tractatus quartus av Gilles li Muisit och visar den kollektiva sorg och desperation som präglade staden under digerdöden.

Källa: Pierart dou Tielt – ms. 13076–13077, fol. 24v. Public Domain.

Stöd Historia Nu för att vi ska kunna fortsätta producera avsnitt på denna nivå behöver vi ditt stöd.

Genom att bli premiummedlem hjälper du oss att stå fria från annonsmarknadens svängningar och säkrar att Historia Nu kan fortsätta berätta historien – år efter år.

Som tack får du:

✅ Två extra avsnitt varje månad

✅ Alla ordinarie avsnitt helt reklamfria

Priset är bara 60 kr/månaden vid lanseringen - med sju dagars gratis provperiod. Senare 75 kr/mån eller 750 kr/år.

👉 Stöd Historia Nu och registrera dig på www.historia.nu/premium

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

År 1809 förändrades livet för alltid för människorna längs Torne älv. Genom freden i Fredrikshamn drogs en ny nationsgräns rakt genom bygder som i århundraden hade delat språk, släktband och kultur.

Tornedalingarna, som fram till dess levt i ett gränslöst område mellan Sverige och Finland, blev nu en minoritet i Sverige – ett Sverige som snart skulle försöka forma dem efter en ny och striktare nationalistisk norm. Från att tidigare ha betraktats som en tillgång för rikets nordliga områden blev deras språk – meänkieli – och deras kultur snart betraktade som hinder för modernisering och nationell enhet.

I ett avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikern Klas‑Göran Karlsson, professor emeritus vid Stockholms universitet och tidigare ledamot i Sannings‑ och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset.

Under 1800‑ och 1900‑talen utsattes tornedalingar, liksom de närbesläktade grupperna kväner och lantalaiset, för omfattande försvenskningspolitik: svenskspråkig skolgång, namnbyten, förbud mot meänkieli i undervisningen och till och med rasbiologiska undersökningar.

Arkeologiska fynd visar att finskspråkiga grupper har levt vid Bottenvikens kust och längs Torne älv i över tusen år. Här utvecklades samhällen präglade av småjordbruk, jakt, fiske och samspel med samiska grupper.

På 800‑talet berättade den norske handelsmannen Ottar om folket kvänerna, som levde öster om Norge. På 1200‑talet noterade isländska krönikörer att de fanns vid Bottenviken. Under seklernas lopp kallades deras hemtrakter Tornedalen – ett område med egen språklig och kulturell identitet, men också en plats där gränser, makt och språkpolitik formade vardagen.

Under 1500‑ och 1600‑talen uppmuntrade svenska kronan finsk kolonisation i Lappland, bland annat genom skattebefrielse och befrielse från militärtjänst. Finska blev ett dominerande språk i Tornedalen – i hemmet, i kyrkan och ofta i skolan. När Finland hörde till det svenska riket var Torne älvdal en självklar del av den finskspråkiga världen. Kyrkliga och administrativa gränser placerade dock området under Uppsala stift – och därmed i den svenskspråkiga sfären.

Förlusten av Finland 1809 blev ett nationellt trauma och en vändpunkt för tornedalingarna. Deras ställning som minoritet förstärktes, och statens politik skiftade gradvis från tolerans till aktiv försvenskning. Under sent 1800‑ och tidigt 1900‑tal infördes svenskspråkig skolgång, och barn straffades för att tala meänkieli. Samtidigt drevs namnbyten och en retorik som framställde finskspråkighet som ett potentiellt säkerhetshot – först från Ryssland, senare under kalla kriget.

År 2020 tillsattes Sannings‑ och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset. Kommissionen överlämnade sitt slutbetänkande, Som om vi aldrig funnits – exkludering och assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset, till kulturministern den 15 november 2023. 

Bild: Skolbarn i Övertorneå 1923. Bildkälla: Nordkalottbiblioteket, Public Domain.

Lyssna också på När Norrland blir Sverige

Musik: På min levnads afton av Hjort-Anders Olsson. Alan Ingall Soundcloud, Creative Commons

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den ryska tsaren Peter den store (1672-1725) moderniserade Ryssland och gjorde ett kaotisk och inåtblickande land till en stormakt som sträckte sig från Östersjön till Svarta havet. Han umgicks hellre med västerlänningar och arrangerade orgastiska fester där regeringsmedlemmar inte fick utebli än ägnades sig åt ålderdomliga mystiska hovritualer.

Peter den store, Peter I, föddes i ett land där livegenskapen infördes av hans far 1649. Som tioåring tvingades han se sin morbror slaktas av trupper i Kreml. Maktkampen om tronen gjorde att han växte upp utanför Moskva på slottet Preobrazjneskole där han skapade en låtsasarmé med vänner och tjänare.

Han blev en ovanligt lång man på över två meter, med outtröttlig energi för praktiska göromål, men mindre intresse för boklig bildning. Han gjorde dock långa bildningsresor för att exempelvis lära sig skeppsbyggarkonst i Holland.

Han gifte sig med tvätterskan Marta Elena Skowronska, som tog över makten efter hans död som Katarina I.

Peter den store moderniserade Ryssland uppifrån och besegrade stormakten Sverige. Allt under ett hejdlöst supande. Hans egna traditionella undersåtar trodde han var antikrist.

I podden Historia Nu avsnitt 31 samtalar programledaren Urban Lindstedt med Kristian Gerner är professor emeritus i historia vid Lunds universitet. Han är aktuell med boken Rysslands historia.

Porträtt av Peter I av Godfrey Kneller (1698). Målningen föreställer den ryske tsaren Peter den store och skänktes av honom till Englands kung Vilhelm III under hans besök i London. Källa: Godfrey Kneller – Royal Collection Trust. Licens: Public domain (offentlig ägo).

Porträttet målades under Peter den stores "stora sändebud", en diplomatisk resa till Västeuropa 1697–98. Hans intresse för engelsk och nederländsk skeppsbyggnad var starkt, då han nyligen påbörjat skapandet av en rysk flotta.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Nordpolen, jordens nordligaste punkt har i årtusenden väckt människans nyfikenhet och inspirerat myter, vetenskap och ett otal dödliga expeditioner. Genom seklerna har Nordpolen fungerat som en projektionsyta för det okända — en ouppnåelig plats som ständigt lockat upptäckare, författare och konstnärer.

Redan i antiken fantiserades det om vad som kunde dölja sig vid jordens nordligaste punkt. Antika filosofer och medeltida kartografer fyllde kartornas vita områden med berättelser om magnetiska berg, mystiska krafter och paradisiska platser. I senare sekler förlorade många upptäcktsresande livet i den bitande kylan på jakt efter kunskap och ära.

I ett avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med författaren, äventyraren och förläggaren Erling Kagge om vad Nordpolen betytt historiskt. Erling Kagge genomförde en expedition till Nordpolen 1990 tillsammans med Børge Ousland och blev därmed den första att nå polen på skidor — utan stöd, hundar eller motorfordon. Den 58 dagar långa resan blev en både fysisk och psykisk prövning.

I antik och medeltida litteratur förekom föreställningar om ett mytiskt land vid jordens topp, ofta med ett magnetberg som styrde kompassen. Under renässansen återgav kartografer Nordpolen som ett vitt och ofullständigt område omgivet av berg och varma havsströmmar — ett tecken på tidens ofullständiga geografiska kunskap.

Från 1500-talet framstod många expeditioner mot Nordpolen som tragedier; kyla, svält och skörbjugg krävde många liv. Underskattade utmaningar och bristande förberedelser i den arktiska miljön, där is, vatten och isbjörnar ställde höga krav, bidrog till misslyckanden.

Nationalistisk iver och tidningsexploatering bidrog ofta till att expeditioner drevs fram — sponsrade av tidningsmagnater som ville sälja lösnummer med berättelser om riskfyllda polarexpeditioner och räddningar.

I början av 1900-talet hävdade Frederick Cook att han nått Nordpolen den 21 april 1908, men påståendet förkastades på grund av bristande bevis. Robert Peary och Matthew Henson hävdade att de nådde polen den 6 april 1909 enligt sina mätningar, men detta är fortfarande omstritt.

På 1950-talet genomförde en hemlig sovjetisk expedition till Nordpolen som sannolikt var den första som nådde Nordpolen, men expeditionen är fortfarande höjt i ett dunkel. Den första odiskutabla och dokumenterade expeditionen över isen med snöskoter leddes 1968 av amerikanen Ralph Plaisted. Decennier senare genomfördes banbrytande skejt- och skidexpeditioner: 1990 blev Erling Kagge och Børge Ousland de första att nå Nordpolen på skidor utan hundar eller depåer.

Bild: Ett fotografi taget av Nils Strindberg under Andrées polarexpedition (1897). Strindberg omkom samma år. Källa: Nils Strindberg – Andrées polarexpedition, Wikipedia (Public Domain).

Musik: Arctic Deception av Saowakhon Brown, Storyblock Audio

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.